Lögner

Visst är det för tråkigt och irriterande med lögner. Jag kan inte förstå vad dem ska vara bra för. Alla ljuger vi ibland eller åtmindstånde har ljugit.
Men till vilken nytta?
Vad är det för fel på simpel ärlighet?
Det är ju i de flesta fall så mycket enklare att bara säga sanningen.
Jag personligen är skit dålig på att ljuga. Jag har gjort ett par desperata försök för att försöka komma undan sanningen. Men genomskådats direkt. Så nu försöker jag så gott jag kan att köra med sanning. Visst ibland händer det ju att man undviker sanningen men ändå inte ljuger. Och visst det kanske inte är bra det heller men det är ju fasen så mycket bättre.
Tycker inte om känslan man får när någon ljuger för en. Vet ju inte om det är så för alla men jag tycker man kan läsa på många när det inte är sanning som kommer ur munnen utan något påhittat för att det ska låta lite bättre.
Och visst ibland så skiter jag i att ta reda på sanningen men i vissa fall blir man ju så jäkla sugen på att kunna trycka den i ansiktet på personen som inte kunde vara rakryggad nog att säga som det var.
Vissa går ju så långt att dem nästan ljuger om allt. typ som om det vore satt i system. I någon falsk tro att det är för att vara snäll. För att sanningen skulle göra för ont. Men vad tror dem att personerna dem ljuger för känner när sanningen väl kommer fram? Jag tror ju inte dem är tacksamma och förstående. Snarare tvärt om. Har man väl börjat ljuga så fortsätter man och fortsätter. Och så till slut så spricker hela bubblan och man sitter i en större skit än det kanske va från början.
Men visst då kanske man förtjänar skiten åxå.

Karma kanske inte är en sån dum idé ändå?
What goes around come´s around

Godnatt!

Alltid är det något!

Måndag igen och jobb som vanligt. Samma visa om och om igen visst är det härligt.
Vardag och rutin från morgon till kväll. Är det såhär det ska vara? Det är väll så det så kallade normala svenska livet ser ut. Lite fyrkantigt å lite lagom grått. Eller ska man säga jätte grått den här årstiden. Förr tyckte jag bra om höst och vinter men destå fler år man lagt bakom sig ju mindre faller det i smaken.
Visst finns det stunder då det är mysigt med mörker och kyla. Och ibland även lite roligt med det vita fina pudret som kanske kommer om ett tag. Men de flesta dagarna finns ju den där längtan efter ljus och värme, sena kvällar med mycket skratt och onyktert tillstånd. Man sitter och dagdrömmer om svidande solbränna och irriterande sand mellan skinkorna. Som tur är så springer ju dagarna iväg fortare än någonsin nu så snart är vi ju där. Då fåglarna flyttar tillbaka och man kan börja gå i lättare kläder och känna hur solens strålar värmer.

Sitter och funderar på om man skulle ta å fly den här kubformade vardagen en stund. Liksom få en liten försmak på det som är lite avlägset nu. Men så är det ju det där med att bryta mönstret. Det finns ju alltid problem på vägen. Men finns viljan så ska det nog gå att lösa. Annars får jag fortsätta med mina mini semestrar som jag gör ett par gånger i veckan.

Så till helgen då.
Det va en sån där nostalgisk kväll i b-måla med de vanliga ingredienserna. Fullt med bekanta ansikten, ett totalt okänt band som tydligen spelade ett par låtar innan dj:en tog vid. En kväll med skaka ass skratt och så lite tårar. Precis som det brukar vara. Tycker det är så komiskt att man alltid vet precis hur kvällen kommer bli innan den ens börjat. Man ska stå å prata en massa med folk som man inte pratar med i vanliga fall men som man bara för att det är fest ska stå å pladra med om precis allt möjligt bara för att? Men det är väll det som gör det så klassiskt. Alla känner ju alla å om det nu mot förmodan skulle vara någon kotte som man inte känner så är det ju garanterat en kompis till någon man pratat med nyss å då är man ju kompissar ändå.
Snart dags igen och jag vågar sätta en peng på hur kvällen kommer bli.